Äggkalendern.
De första månaderna sa vi likt ett mantra: "blir det så blir det". Men jag köpte nog aldrig en lögnen själv. Jag knaprade folsyra för glada livet och anföll sambon daligen runt ägglossningen. Planlösningen över vart spjälsängen skullle stå och var blöjorna skulle förvaras var klar sedan länge.
Blir det så blir det...
Kanske var det inte en lögn utan ett försök att skydda oss för att bli besvikna när blodet rann till.
Nio månader senare och jag planerar fortfarande för fullt i huvudet, känns lite skönt att tänka på allt det roliga som kommer komma istället för att inget hittils hänt.
I sommar har jag låtit äggkalendern få styra, en vecka med släkten i trång stuga, javisst! men INTE i näreheten av ägglossningen, då bokade vi istället in en resa för att veta säkert att vi fick vara ifred. Häromdagen fick sambon reda på att det kommer planeras in en arbetsresa på ca två veckor i oktober. Sambon kollade genast sina kalendrar för att se när det passade, han ville inte missa kräftskivor osv. Det tog en stund innan jag själv kom på det, MIN kalender då! Den är ju trots allt viktigast. Just Ägglossningen i oktober känns extra viktig, har vi inte lyckats innan dess är detta försök 12, DVS efter detta är det dags att söka hjälp... Sagt och gjort nu gäller det och se om sambons arbetskamrater kan följa min kalender...
Blir det så blir det...
När folk lite klämmkäckt frågar om det inte är dags för oss att skaffa barn, svarar jag med en liknande lögn:
"Någon gång"
Det där med vikten...
Jag har alltid dragit mig för att uppsöka läkare, gå till tandläkaren osv. Jag skaffade därför P-piller först när jag träffade min nuvarande sambo.
Inför mötet med barnmorskan var jag nervös, jag hatar verkligen sådana situationer, men jag hade förberett mig och kollat upp vad jag ville ha. Efter ha suttit i väntrummet och tittat på mage efter mage så kommer en kort, väldigt smal barnmorska ut, hon ser ut att vara i min ålder. Istället för att ropa upp mitt namn frågar hon efter "den som beställt tid på internet". Redan där kände jag mig liten, hon kunde inte ens bemöda sig att ta reda på sin nästa patients namn? Hennes handslag var hårt, benigt och kallt.
Hon frågade vad jag vägde, jag svarade att jag inte visste exakt så hon skickade ut mig att kolla vikten. Här bestämde jag mig att vara ärlig om mn vikt, jag vinner ju inget på att ljuga ihop en något bättre vikt. Hon slår in vikten på sin miniräknare och kollar mitt BMI, här slutar hon helt att titta på mig och pratar enbart med mig utifrån mitt BMI. Och nej jag förminskar inte det faktum att jag är överviktig, men jag har sedan puberteten haft ett högt BMI beroende på att mina bröst är ja jo... alldeles för stora.... Så för mig så har jag haft min trivslevikt när BMI legat på runt 27, vilket klassas som övervikt. Vid detta tillfälle var dock BMI runt 29. Men det Barnmorskan inte såg när hon stirrade på mitt BMI var att jag det året, bestigit Kebenekaise, sprungit götborgsvarvet samt gått inkaleden. Jag låg alltså inte hemma och åt chips i soffan.
Hon förklarade nu att jag inte kunde på P-piller innehållande östrogen eftersom jag hade för högt BMI, jag frågade vilket BMI som var gränsen och fick svaret att man skulle ligga under 30... vilket jag gjorde! Jag ångrar här att jag inte sa ifrån utan bet ihop och var "duktig patient". hon frågade nu om vi planerade barn, jag sa som det var att vi nog skulle börja om ett år. varpå hon, utan att titta på mig, kallt säger: "ännu en anledning att tänka på vikten!"
Efter det besöket hade jag ett recept på minipiller, ett trasat förtroendee för barnmorskoroch inte de minsta lust att hämta ut minipillrerna. På jobbet berättade jag öppet om besöket och åt ett delicatorbll varje dag och påstod stolt att detta var mitt p-piller. för tjocka kvinnor kan ju inte bli gravida!
Efter det besöket hade jag ett recept på minipiller, ett trasat förtroendee för barnmorskoroch inte de minsta lust att hämta ut minipillrerna. På jobbet berättade jag öppet om besöket och åt ett delicatorbll varje dag och påstod stolt att detta var mitt p-piller. för tjocka kvinnor kan ju inte bli gravida!
Nu, efter att ha försökt blir gravid i nio månader undrar man ju självklart, är det mitt BMI som står i vägen? När/om vi skall söka hjälp och påbörja utredning kommer jag återigen kränkas för min övervikt? Skall skulden för vår eventuella barnlöshet läggas på mig? Ävem om jag inte längre har ett BMI på 29 så ligger det där första besöket hos barnmorskan som ett mörkt moln ovan mig.
Man möts av så många råd när man försöker bli gravid, och nästa alla handlar om vad jag skall göra och inte göra, alla dessa råd har det till gemensamt, att de lägger skulden för barnlösheten på kvinnan. Men det handlar väl egentligen inte om att planera/skapa ett barn? Jag tror det handlar om tur, om att FÅ ett barn.
Att börja på nytt.
Mitt senaste inlägg var 2010, jag hade då precis tagit sjuksköteskeexamen och skrev om mina inte allt för djupa funderingar om morötter och konstiga drömmar. Att nu fyra år senare läsa mina gamla inlägg är som att öppna en gammal dagbok, skämmskudde nödvändig! Men nu tänkte jag göra ett nytt försök, och hoppas mina inlägg blir något mer intressantare och framför allt... med mindre stavfel.
Jag har sedan sista inlägget flyttat ifrån min fatastiska lägenhet(som jag fortfarande tycker är snyggast i stan) och in hos min sambo. I November förra året slutade jag med minipiller och vi började försöka bli gravida. Det är nu snart september och ingnting har hänt( är fullt mevdveten att alla försök inom loppet av ett år ses som fullt normalt), många funderingar gör marathon i mitt huvud, och det känns som om jag tjatar ner utvalda vänner och min sambo om min frustratin att ingenting händer. Så Jag har nu för intention att skriva huvudsaklingen om detta i fortsättningen, just för att rensa min hjärna och bespara de omkring mig med allt för mycket ältande.
Jag har sedan sista inlägget flyttat ifrån min fatastiska lägenhet(som jag fortfarande tycker är snyggast i stan) och in hos min sambo. I November förra året slutade jag med minipiller och vi började försöka bli gravida. Det är nu snart september och ingnting har hänt( är fullt mevdveten att alla försök inom loppet av ett år ses som fullt normalt), många funderingar gör marathon i mitt huvud, och det känns som om jag tjatar ner utvalda vänner och min sambo om min frustratin att ingenting händer. Så Jag har nu för intention att skriva huvudsaklingen om detta i fortsättningen, just för att rensa min hjärna och bespara de omkring mig med allt för mycket ältande.
Lägenhet
På begäran lägger jag upp bilder på min lägenhet när den är så mest mig den kan vara stökig och mörk :).
Jag trodde jag var arbetslös
Mitt löfte om inga onödiga utgifter och att gå överallt kastade jag bort på bara några minuter igår kväll. Jag satt i min soffa och slurpade i mig min tomatsoppa och slösurfade till slut gick jag in på en dejting sida jag vat medlem i men inte speciellt aktiv.. så ser jag att någon ny besökt min sida när jag går in på hans sida ser ja at det är en kollega på jobbet där jag jobbat som undersköterska. Jag får erkänna att jag skämmdes ganska bra, men helt säker på att nog kännt igen mig så tänkte jag att det är bäst att säga något annars blir det bara mer pinsamt... så vi skickar lite mail fram och tillbaka och så säger han: Jag satt med schemat igår och såg att du snart skall börja gå brevid och jobba extra vecka 9-13. Tänk att besök på en dejtingsida kan förändra ens tillvaro så radikalt! Chefen har uppenbarligen glömt bort en liten detalj... att meddela mig att jag faktiskt har jobb.... Min reaktion? Hoppa på en spårvagn köpa goda dyra ostar och drick gott vin hos mor och se på film. Ibland kan pinsamma situatuiner leda tll något bra!
Jag skall dock försöka fortsätta leva utan onödiga utgifter det leder jue faktiskt indirekt till ett nyttigare liv. Det tar ca 40-45 minuter för mig att gå till jobbet jag kanske skall börja gå?
Jag skall dock försöka fortsätta leva utan onödiga utgifter det leder jue faktiskt indirekt till ett nyttigare liv. Det tar ca 40-45 minuter för mig att gå till jobbet jag kanske skall börja gå?
Röd dag.
Igår var det röd dag och jag valde att att fira dens rödhet. Första maj är den rödaste dagen om året, annandag påsk och jul kan inte mäta sig med första maj. Dessa dagar är endast röda i en kalender medans första maj är röd in i själen.
Igår slog mig tanken att första maj är den enda helgdagen som inte delas med en kristen högtid. Det är jue inte föga okänt att kristna högtider placerats där tidigare hedniniska högtider låg. Till min förvåning upptäckte jag idag att första maj faktiskt blivit utsat för sådanna försök!
Valborgsmässoafton som ligger kvällen innan är en gammal hednisk tradition att välkomna våren. Dock namnet valborg är väldigt snarligt Saint Walpurga, som var en nunna. Hon dog tydligen i februari men passande valde man att flytta hennes reliker den första maj som då blev valpurga dagen! och valpurga aftonen dagen innan. Men kristendommen lyckades inte riktigt med första maj.
Så gårdagen såg jag till att fira! Jag började dagen med att gå runt i stan me mamma och syrran och tittade på de olika vänstergrupperna som samlade sig. Sedan sållade vi oss till vänsterpartiets led och bror anslöt. Tåget har gått från ett kampled med skallande rop till mest en trevlig vandrande picknick, där man träffar gamla vänsterrävar man träffar en gång om året och delar nostalgiska minnen med. Jag och bror tyckte det var lite väl trevligt så vi tog till våra fotbollssuporter talanger och skanderade vilket följdes av applåder i leden. Efter tåget gick vi på vår traditionsenliga första majsresturang och satt en stund i hamnen. Min röda dag fortsatte sedan md att gå på bio, filmen blev självklart CHE.
Jag fann mig själv under filmen sitta och hoppas på en lycklig vändning. Jag tänkte snart snart så räddas dem, de klarar detta! Efter en stund fick jag påminna mig själv om att jag faktiskt visste att han dog. Det är konstigt hur man verkligen kan hålla fast vid hoppet när man egentligen vet att det är kört. Det var en fin film, men oerhört deprimerande i över två timmar.
Nu låter jag nog som en sann socialist, vilket jag nog egentligen inte är. Efter att ha hoppat över ett par års första maj tåg inser jag nu att jag faktiskt borde fira den enda icke kristna helgdagen vi har då både valborg och midsommar ackompanjeras av kyrkliga högtider. Om inte ramadan hade flyttat på sig varje dag så hade nog även denna månad bestått av massa helgon som dött alla dessa 30 dagar i följd.
Igår slog mig tanken att första maj är den enda helgdagen som inte delas med en kristen högtid. Det är jue inte föga okänt att kristna högtider placerats där tidigare hedniniska högtider låg. Till min förvåning upptäckte jag idag att första maj faktiskt blivit utsat för sådanna försök!
Valborgsmässoafton som ligger kvällen innan är en gammal hednisk tradition att välkomna våren. Dock namnet valborg är väldigt snarligt Saint Walpurga, som var en nunna. Hon dog tydligen i februari men passande valde man att flytta hennes reliker den första maj som då blev valpurga dagen! och valpurga aftonen dagen innan. Men kristendommen lyckades inte riktigt med första maj.
Så gårdagen såg jag till att fira! Jag började dagen med att gå runt i stan me mamma och syrran och tittade på de olika vänstergrupperna som samlade sig. Sedan sållade vi oss till vänsterpartiets led och bror anslöt. Tåget har gått från ett kampled med skallande rop till mest en trevlig vandrande picknick, där man träffar gamla vänsterrävar man träffar en gång om året och delar nostalgiska minnen med. Jag och bror tyckte det var lite väl trevligt så vi tog till våra fotbollssuporter talanger och skanderade vilket följdes av applåder i leden. Efter tåget gick vi på vår traditionsenliga första majsresturang och satt en stund i hamnen. Min röda dag fortsatte sedan md att gå på bio, filmen blev självklart CHE.
Jag fann mig själv under filmen sitta och hoppas på en lycklig vändning. Jag tänkte snart snart så räddas dem, de klarar detta! Efter en stund fick jag påminna mig själv om att jag faktiskt visste att han dog. Det är konstigt hur man verkligen kan hålla fast vid hoppet när man egentligen vet att det är kört. Det var en fin film, men oerhört deprimerande i över två timmar.
Nu låter jag nog som en sann socialist, vilket jag nog egentligen inte är. Efter att ha hoppat över ett par års första maj tåg inser jag nu att jag faktiskt borde fira den enda icke kristna helgdagen vi har då både valborg och midsommar ackompanjeras av kyrkliga högtider. Om inte ramadan hade flyttat på sig varje dag så hade nog även denna månad bestått av massa helgon som dött alla dessa 30 dagar i följd.
Linné på medelgympa
Jag sållar mig till dem medelsvensons som går till en lokal och svettas i en timma till ABBA och käcka kvinnor. Medelgympa kallar dem det, perfekt för medelsvensson. Fast mina tankar är sällan helt fokuserade på att bli svettig, mest fokuserad är jag på att analysera de andra på passet. De flesta i min omgivning är sönder analyserade, inte så att jag försöker hitta deras innersta problem och hemligheter utan mer likt linné. Jag klassificerar sätter stämplar och prövar teorier(även känt som fördommar). Det är inte alltid bara en hobby utan även ett verktyg, som när jag skulle hitta till föreläsningen första dagen på sjuksköterskeskolan, jag följde helt enkelt de blonda unga tjejer jag såg som hoppa av på samma hållplats, effektivt!
Min klass har jag sedan länge delat in i olika grupper, vi har de alternativa som vill ut och rädda världen, vi har de kristna misionärerna som även dem vill rädda världen, ambulansförarna som mer eller mindre är tvugna, de duktiga flickorna som gör det som samhället förväntar sig(det är dessa som liten drömde om att bli sköterska). Dock är inte alla fack klarlagda ännu, men likt Linné skall jag ägna mitt liv åt detta och ämnar upptäcka dem. Nog om min klass och åter till medelgympan.
Idag försvann min koncentration till en ung tjej, som var väldigt smal, och då menar jag väldigt smal hon orkade inte ta ut röreslerna som man skulle. Nu vet jag inte om hon har någon ätstörning men dte fick mig att tänka, har gymmen ansvar? Skall unga tjejer/pojkar kunna banta ner sig ytterliggare? Är det etiskt att ha bmi gräns för att få träna? Man kan tycka att tjejerna/pojkarna får ta sitt eget ansvar, och gör som dem vill. Men en ung person med en ätstörning har inte den insikten och behöver hjälp.
Men som medelsvensson på ett medelpass sållar jag in mig och vågar inte fråga instruktörerna om de har någon BMI policy elelr liknande, mest då för ätt väcka tanken.
Linné förresten, han måste ha haft Aspergers, han kategoriserade ju allt!
Min klass har jag sedan länge delat in i olika grupper, vi har de alternativa som vill ut och rädda världen, vi har de kristna misionärerna som även dem vill rädda världen, ambulansförarna som mer eller mindre är tvugna, de duktiga flickorna som gör det som samhället förväntar sig(det är dessa som liten drömde om att bli sköterska). Dock är inte alla fack klarlagda ännu, men likt Linné skall jag ägna mitt liv åt detta och ämnar upptäcka dem. Nog om min klass och åter till medelgympan.
Idag försvann min koncentration till en ung tjej, som var väldigt smal, och då menar jag väldigt smal hon orkade inte ta ut röreslerna som man skulle. Nu vet jag inte om hon har någon ätstörning men dte fick mig att tänka, har gymmen ansvar? Skall unga tjejer/pojkar kunna banta ner sig ytterliggare? Är det etiskt att ha bmi gräns för att få träna? Man kan tycka att tjejerna/pojkarna får ta sitt eget ansvar, och gör som dem vill. Men en ung person med en ätstörning har inte den insikten och behöver hjälp.
Men som medelsvensson på ett medelpass sållar jag in mig och vågar inte fråga instruktörerna om de har någon BMI policy elelr liknande, mest då för ätt väcka tanken.
Linné förresten, han måste ha haft Aspergers, han kategoriserade ju allt!
Obehagliga nattliga besök.
Hej igen!
Nu har jag vart iväg på dagens möte och skall strax iväg och träna. Jag tränkte berätta lite om natten till idag, det var en minst sagt spännande natt.
Har du någon gång vaknat upp efter en dröm och vart osäker på om det var verklighet eller dröm? Så var det inatt för mig. Jag kunde inte sova inatt, som jag minns det iaf och jag vet att jag vid något tillfälle ställt mig vid garderoben för att ta på mig en tröja och vara uppe en stund. Saken till den hör att vid garderoben har jag ett fönster, och igår hade jag inte orkat dra ner persiennerna, dessutom sover jag i endast trosor. Så ståendes vid garderoben får jag en obehaglig känsla av att jag inte borde stå där i endast trosor, så snabbt hoppas jag i säng igen. En stund senare är någon på min dörr, det bankas och ropas; du vackra kvinna vid fönstret! och sen ropade han vidare att han skulle återkomma, detta var alltså vid tre-tiden på lördag natt. Jag tycker mig minnas hans röst. Sen låg jag stel av skräck större delen av natten. Men nu till kruxet, var jag verkligen uppe? var någon verkligen på min dörr? Jag har ju portlås, men jag minns rösten så tydligt. En sak var säker jag var vaken strax efteråt, men kanske vaknade jag i skräck i drömmen? Jag hoppas verkligen det, obehagligt värre!
Skälet till att jag började blogga, är en gammal kär vän, han bloggar på hanu.blogg.se Nog den bästa bloggen! Avundsjuk på hans storhet ville jag egentligen inte börja blogga. Men Han är i alla fall min musa(endast idémässigt). Utifrån diskussioner med honom brukar det komma dikter och djupa tankar, han är en av få personer som kan få min hjärna att sprudla av kreativitet, jag vet igentligen inte varför, vår kontakt är till mesta dels via MSN Så vissa i de äldre genereationerna skulle nog ställa sig tveksamma till vår vänskap, eller? Jaja nog om hans storhet, men i diskussioner med honom kan jag ibland känna ett behov att skriva ner tankarna som väcks. Det är han som valt rubriken på bloggen.
/Hilldy.
Nu har jag vart iväg på dagens möte och skall strax iväg och träna. Jag tränkte berätta lite om natten till idag, det var en minst sagt spännande natt.
Har du någon gång vaknat upp efter en dröm och vart osäker på om det var verklighet eller dröm? Så var det inatt för mig. Jag kunde inte sova inatt, som jag minns det iaf och jag vet att jag vid något tillfälle ställt mig vid garderoben för att ta på mig en tröja och vara uppe en stund. Saken till den hör att vid garderoben har jag ett fönster, och igår hade jag inte orkat dra ner persiennerna, dessutom sover jag i endast trosor. Så ståendes vid garderoben får jag en obehaglig känsla av att jag inte borde stå där i endast trosor, så snabbt hoppas jag i säng igen. En stund senare är någon på min dörr, det bankas och ropas; du vackra kvinna vid fönstret! och sen ropade han vidare att han skulle återkomma, detta var alltså vid tre-tiden på lördag natt. Jag tycker mig minnas hans röst. Sen låg jag stel av skräck större delen av natten. Men nu till kruxet, var jag verkligen uppe? var någon verkligen på min dörr? Jag har ju portlås, men jag minns rösten så tydligt. En sak var säker jag var vaken strax efteråt, men kanske vaknade jag i skräck i drömmen? Jag hoppas verkligen det, obehagligt värre!
Skälet till att jag började blogga, är en gammal kär vän, han bloggar på hanu.blogg.se Nog den bästa bloggen! Avundsjuk på hans storhet ville jag egentligen inte börja blogga. Men Han är i alla fall min musa(endast idémässigt). Utifrån diskussioner med honom brukar det komma dikter och djupa tankar, han är en av få personer som kan få min hjärna att sprudla av kreativitet, jag vet igentligen inte varför, vår kontakt är till mesta dels via MSN Så vissa i de äldre genereationerna skulle nog ställa sig tveksamma till vår vänskap, eller? Jaja nog om hans storhet, men i diskussioner med honom kan jag ibland känna ett behov att skriva ner tankarna som väcks. Det är han som valt rubriken på bloggen.
/Hilldy.
Välkommen till min luriga värld.
Jag brukar lova mig själv saker ganska ofta, unisont för alla löften är att jag bryter dem. Jag är helt enkelt för lurig för mig själv, mig kan jag inte lita på! Jag lovade mig att jag aldrig skulle skapa en blogg, jag har ju ändå inget vettigt att säga. Jag har även lurat mig att jag är en outsider, jag gör då inte som alla andra! Nu sitter jag här, jag har gjort min obligatoriska backpackerresa i sydostasien, jag handlar möbler på ikea, läser till sjuksköterska(typiskt för en tjej) och nu då även en blogg! Men nu skall ja lova mig själv en sak jag skall aldrig skaffa villa, hund händig man och två barn! Ja som sagt jag är en riktig lurendrejare. Jag skulle heller aldrig blir en såndär som tränar flera gånger i veckan oroar sig för vad hon äter och kläder hon inte kommer i, jag skulle äta vad jag ville och vara hur lat som helst och bara vara nöjd. ELLER HUR!
Jaja Nu sitter jag här med en blogg, och om någon skulle ramla in är du välkommen till min luriga värld, där jag egentligen är mer svensson än vad jag vill erkänna.
Återkommer med blogginlägg ikväll, jag lovar jag kommer blogga alldeles lagom mycket!
Hilldy.
Jaja Nu sitter jag här med en blogg, och om någon skulle ramla in är du välkommen till min luriga värld, där jag egentligen är mer svensson än vad jag vill erkänna.
Återkommer med blogginlägg ikväll, jag lovar jag kommer blogga alldeles lagom mycket!
Hilldy.
