The Hills!

 

De första månaderna sa vi likt ett mantra: "blir det så blir det". Men jag köpte nog aldrig en lögnen själv. Jag knaprade folsyra för glada livet och anföll sambon daligen runt ägglossningen. Planlösningen över vart spjälsängen skullle stå och var blöjorna skulle förvaras var klar sedan länge.

 

Blir det så blir det...

 

Kanske var det inte en lögn utan ett försök att skydda oss för att bli besvikna när blodet rann till.

 

Nio månader senare och jag planerar fortfarande för fullt i huvudet, känns lite skönt att tänka på allt det roliga som kommer komma istället för att inget hittils hänt.

I sommar har jag låtit äggkalendern få styra, en vecka med släkten i trång stuga, javisst! men INTE i näreheten av ägglossningen, då bokade vi istället in en resa för att veta säkert att vi fick vara ifred. Häromdagen fick sambon reda på att det kommer planeras in en arbetsresa på ca två veckor i oktober. Sambon kollade genast sina kalendrar för att se när det passade, han ville inte missa kräftskivor osv. Det tog en stund innan jag själv kom på det, MIN kalender då! Den är ju trots allt viktigast. Just Ägglossningen i oktober känns extra viktig, har vi inte lyckats innan dess är detta försök 12, DVS efter detta är det dags att söka hjälp... Sagt och gjort nu gäller det och se om sambons arbetskamrater kan följa min kalender... 

 

Blir det så blir det...

 

När folk lite klämmkäckt frågar om det inte är dags för oss att skaffa barn, svarar jag med en liknande lögn:

 

"Någon gång"

 

Jag har alltid dragit mig för att uppsöka läkare, gå till tandläkaren osv. Jag skaffade därför P-piller först när jag träffade min nuvarande sambo.

 

Inför mötet med barnmorskan var jag nervös, jag hatar verkligen sådana situationer, men jag hade förberett mig och kollat upp vad jag ville ha. Efter ha suttit i väntrummet och tittat på mage efter mage så kommer en kort, väldigt smal barnmorska ut, hon ser ut att vara i min ålder. Istället för att ropa upp mitt namn frågar hon efter "den som beställt tid på internet". Redan där kände jag mig liten, hon kunde inte ens bemöda sig att ta reda på sin nästa patients namn? Hennes handslag var hårt, benigt och kallt.

 

Hon frågade vad jag vägde, jag svarade att jag inte visste exakt så hon skickade ut mig att kolla vikten. Här bestämde jag mig att vara ärlig om mn vikt, jag vinner ju inget på att ljuga ihop en något bättre vikt. Hon slår in vikten på sin miniräknare och kollar mitt BMI, här slutar hon helt att titta på mig och pratar enbart med mig utifrån mitt BMI. Och nej jag förminskar inte det faktum att jag är överviktig, men jag har sedan puberteten haft ett högt BMI beroende på att mina bröst är ja jo... alldeles för stora.... Så för mig så har jag haft min trivslevikt när BMI legat på runt 27, vilket klassas som övervikt. Vid detta tillfälle var dock BMI runt 29. Men det Barnmorskan inte såg när hon stirrade på mitt BMI var att jag det året, bestigit Kebenekaise, sprungit götborgsvarvet samt gått inkaleden. Jag låg alltså inte hemma och åt chips i soffan.  

 

Hon förklarade nu att jag inte kunde på P-piller innehållande östrogen eftersom jag hade för högt BMI, jag frågade vilket BMI som var gränsen och fick svaret att man skulle ligga under 30... vilket jag gjorde! Jag ångrar här att jag inte sa ifrån utan bet ihop och var "duktig patient". hon frågade nu om vi planerade barn, jag sa som det var att vi nog skulle börja om ett år. varpå hon, utan att titta på mig, kallt säger: "ännu en anledning att tänka på vikten!"

Efter det besöket hade jag ett recept på minipiller, ett trasat förtroendee för barnmorskoroch inte de minsta lust att hämta ut minipillrerna. På jobbet berättade jag öppet om besöket och åt ett delicatorbll varje dag och påstod stolt att detta var mitt p-piller. för tjocka kvinnor kan ju inte bli gravida!

Nu, efter att ha försökt blir gravid i nio månader undrar man ju självklart, är det mitt BMI som står i vägen? När/om vi skall söka hjälp och påbörja utredning kommer jag återigen kränkas för min övervikt? Skall skulden för vår eventuella barnlöshet läggas på mig? Ävem om jag inte längre har ett BMI på 29 så ligger det där första besöket hos barnmorskan som ett mörkt moln ovan mig.

 

Man möts av så många råd när man försöker bli gravid, och nästa alla handlar om vad jag skall göra och inte göra, alla dessa råd har det till gemensamt, att de lägger skulden för barnlösheten på kvinnan. Men det handlar väl egentligen inte om att planera/skapa ett barn? Jag tror det handlar om tur, om att FÅ ett barn.

 

Mitt senaste inlägg var 2010, jag hade då precis tagit sjuksköteskeexamen och skrev om mina inte allt för djupa funderingar om morötter och konstiga drömmar. Att nu fyra år senare läsa mina gamla inlägg är som att öppna en gammal dagbok, skämmskudde nödvändig! Men nu tänkte jag göra ett nytt försök, och hoppas mina inlägg blir något mer intressantare och framför allt... med mindre stavfel.

Jag har sedan sista inlägget flyttat ifrån min fatastiska lägenhet(som jag fortfarande tycker är snyggast i stan) och in hos min sambo. I November förra året slutade jag med minipiller och vi började försöka bli gravida. Det är nu snart september och ingnting har hänt( är fullt mevdveten att alla försök inom loppet av ett år ses som fullt normalt), många funderingar gör marathon i mitt huvud, och det känns som om jag tjatar ner utvalda vänner och min sambo om min frustratin att ingenting händer. Så Jag har nu för intention att skriva huvudsaklingen om detta i fortsättningen, just för att rensa min hjärna och bespara de omkring mig med allt för mycket ältande.